Plastens dolda hemlighet: Hur dess formbarhet skapar farliga och långlivade nanoplastfragment

Lästid: 2 minuter
Av Juanita Lopez
- i

StockholmForskare vid Columbia Engineering, ledda av Sanat Kumar, Michael Bykhovsky och Charo Gonzalez-Bykhovsky, har avslöjat varför plast släpper ifrån sig små fragment kända som nanoplaster. Dessa fragment är ännu mindre än ett virus och kan tränga in i celler, vilket utgör en hälsorisk. Plast består av lager av hårt och mjukt material. De hårda lagren är kristallina och starka, medan de mjuka lagren är amorfa och saknar struktur. Med tiden bryts de mjuka lagren ner av miljöfaktorer, vilket gör att de bryts av. När detta händer, destabiliserar det strukturen, vilket ibland kan få de hårda lagren att också lossna. Dessa hårda fragment är de motståndskraftiga nanoplasterna som kvarstår i miljön. De består under längre tid och är mer skadliga. Denna bräcklighet är inneboende i många plaster, där 75-80 % utgörs av halv-kristallina polymerer. Att förstå denna process är avgörande för att hantera föroreningar och finna lösningar för att minska nanoplasternas inverkan.

Miljöpåverkan

Studien målar upp en oroande bild för miljön. När plast bryts ner till mikro- och nanoplastpartiklar tränger de in i ekosystem världen över. Dessa små fragment återfinns nu i de mest avlägsna hörnen på planeten, från djuphavens bottnar till Arktis frusna vidder. Deras lilla storlek gör att de kan ätas av en mängd olika organismer, från plankton till större djur. Detta utsätter dem för risker, eftersom partiklarna kan ackumuleras i organismerna och röra sig uppåt i näringskedjan, ända till människan.

Nanoplastikens och mikroplastikens seglivade fragment utgör ett betydande hot mot djurlivets och ekosystemens hälsa. Till skillnad från sina större motsvarigheter är dessa små plastbitar inte lätta att filtrera bort eller avlägsna från miljön. De kan störa livsmiljöer och potentiellt leda till nedgångar i vissa djurpopulationer. Dessutom innebär det stora antalet partiklar att de kan ha en kumulativ effekt på biokemin i jord- och vattensystem, störa näringscykler och påverka växters tillväxt.

Problemet förvärras av dessa plastpartiklars långlivade natur. Till skillnad från andra material som bryts ner naturligt, kan plast finnas kvar i århundraden. Detta betyder att även när vi fortsätter producera mer plast, fortsätter problemen med nanoplastik att växa. Ansträngningar att minska plastavfall och förbättra återvinningsmetoder är viktigare än någonsin för att minska dessa miljömässiga påverkan. Att förstå hur och varför plast bryts ner hjälper till att skapa lösningar för att förhindra vidare skada. Sådana insikter är avgörande för att utveckla mer hållbara material och metoder som kan minimera skadliga miljöavtryck.

Framtida forskning

De senaste upptäckterna öppnar upp flera vägar för fortsatt forskning. Det är troligt att forskare kommer att undersöka hur man kan begränsa bildandet av nanoplaster på molekylär nivå. Genom att ändra strukturen eller sammansättningen av de mjuka lagren kan de kanske minska dessa lagers benägenhet att brytas ner och falla av. Detta skulle kunna ha stor betydelse vid utformningen av nya typer av plaster som förblir hållbara utan att avge skadliga fragment.

Forskningen kan även inriktas på utvecklingen av biologiskt nedbrytbara eller självlagande plaster. Dessa material skulle kunna reparera de svaga länkarna inom plasten innan de bryts sönder. Ett annat område att utforska är användningen av tillsatser som kan förhindra nedbrytningen av de mjuka lagren. Att hitta en kostnadseffektiv och miljövänlig tillsats kan vara en verklig game-changer.

Det finns också potential att undersöka hur miljöfaktorer påskyndar nedbrytningen av dessa mjuka lager. Att förstå hur element som solljus, syre och fukt påverkar detta kan leda till förbättrade plastformuleringar som står emot nedbrytning i naturen.

Slutligen kan dessa fynd öka intresset för att skapa bättre metoder för att fånga upp och avlägsna nanoplaster från ekosystemen. Att identifiera och förstå hur dessa små partiklar sprids kan vara nyckeln till att mildra deras påverkan på både miljö och människors hälsa. Denna studie utgör ett språngbräde och uppmuntrar inte bara den vetenskapliga världen utan även industriledare att omvärdera hur vi producerar och hanterar plastmaterial. De lösningar som utvecklas kan spela en avgörande roll i att skydda vår miljö för framtida generationer.

Studien publiceras här:

https://www.nature.com/articles/s41467-025-58233-3

och dess officiella citering - inklusive författare och tidskrift - är

Nicholas F. Mendez, Vivek Sharma, Michele Valsecchi, Vighnesh Pai, Johnny K. Lee, Linda S. Schadler, Alejandro J. Müller, Shelby Watson-Sanders, Mark Dadmun, Guruswamy Kumaraswamy, Sanat K. Kumar. Mechanism of quiescent nanoplastic formation from semicrystalline polymers. Nature Communications, 2025; 16 (1) DOI: 10.1038/s41467-025-58233-3

samt motsvarande primär nyhetskälla.

Energi: Senaste Rönen
Läs mer:

Dela den här artikeln

Kommentarer (0)

Posta en kommentar
The Science Herald

Science Herald är en veckotidning som täcker det senaste inom vetenskapen, från tekniska genombrott till ekonomin för klimatförändringar. Det syftar till att bryta ner komplexa ämnen till artiklar som är förståeliga för en allmän publik. Därför vill vi med en engagerande berättelse göra vetenskapliga begrepp tillgängliga utan att förenkla viktiga detaljer. Oavsett om du är en nyfiken elev eller en erfaren expert inom det behandlade området hoppas vi att fungera som ett fönster till den fascinerande världen av vetenskaplig utveckling.

Följ oss


© 2024 The Science Herald™. Alla rättigheter reserverade.